Har ni möjligen noterat skillnaden mellan de två uttrycken "herden och hans lamm" och "guds barn"? Troligen har ni inte grubblat så mycket över det, två uttryck för samma sak helt enkelt; människors förhållande till någon gud.
Men så enkelt är det inte. Uttrycken berättar om två helt olika saker; nämligen vägar till jordiska helveten och himlar.
Föreställ dig själv; en herde och hans får. Vad är ett bra fårs egenskaper? Jo, att hålla sig i skinnet tills herden behöver det bättre. Hurdant liv lever ett får? Ett inrutat liv hunsat dit herden behagar fösa det. Aldrig kan man vara riktigt säker på om man gått för långt och riskerar ett slag av herdestaven eller ett nyp av någon vallhund. Det är ett hårt liv och den enda trösten förutom närvaron av gelikar finner man i att herden åtminstone vakar över flocken för vargar och dylikt, så bra att ingen någonsin knappast sett en varg.
I framtiden finns hopp om förändring; slutet på ett hårt och smärtsamt liv och en återfödelse som ren och varm fäll värmandes herdens bak och axlar och kött som herden äter och stärks av. Man kan se fram emot att på sätt och vis bli ett med sin gud, sin herde.

Det andra uttrycket "guds barn" pekar på ett helt annat förhållningssätt. Bra föräldrar ser med glädje på och hjälper till när deras barn växer upp och förr eller senare börjar gå om mor och far i utvecklingen. Det är den sunda evolutionen; barnen ges möjlighet att komma längre på livets väg än sina föräldrar vilket ärar dem. Det finns också en tidsbegränsning i förhållandet till föräldrarna; förr eller senare är barnen mogna att klara sig själva, föräldrarna släpper de synliga banden och världen öppnas för de nyblivna vuxna.
För människor vilka har en gud som ser på sina skapelser ur en fars eller mors perspektiv ligger världen öppen. Dessa människor är inga flockdjur utan banar sin egen väg genom tillvaron, har inte hittat på några begränsningar utan endast himlen och därbortom är tillräckligt.
Börjar det klarna för er vad jag menar med detta? Att det egentligen inte behövs någon gudstro för att detta ska vara relevant för dig i ditt liv, att detta i grund och botten handlar om människor och inte mytologiska väsen?.

Se upp för herdemänniskor! Sektledare, politiker, översittare, etc. Sådana som vill samla er under deras makt och vilja. För dem är ert största värde som slavar och slaktdjur. Den framtid ni har att se fram emot under dessas beskydd är undergången, själslig eller kroppslig; det är ingen tillfällighet att så många sekter sprider ut rykten om den ena världsundergången efter den andra, kanske till och med försöker iscensätta någon; de är lidande slaktdjur som längtar efter befrielse.

Faders och morsgestalter däremot håller inte fast i de som står under deras beskydd. De kan vara lärare vilka har detta som kall, det kan vara vem som helst som inte kräver absolut underkastelse, plikt och eder. De förebilder som låter er gå.

Ett problem är att många herdar kallar sig fäder och många fäder kallar sig herdar och att sanningen om dessa ligger bortom dessa ord; att en sekt som kallar sig "guds barn" knappast är annat än "guds får" och en tyrranisk far snarare är en herdetyp.
Men jag tror att ni ser skillnaden om ni håller ögonen öppna.
Jag är knappast den första att påpeka detta men tydligen behövs det upprepas om och om igen.

AVATARA 1996, Måleri på pannå. Storlek: 122 * 122 cm
En stor vit häst, uppskattningsvis 10 meter hög, sliter onda människor i stycken i ett ödsligt landskap. I förgrunden finns lite vegetation, mest malört.