VAR FÅR DU DINA IDÉER I FRÅN?
Den visionära vägen

Hästar på stranden (2004)

Den vanligaste frågan jag får när jag visar min konst - förutom tekniska spörsmål - är "var får du dina ideer i från?". Följande frågor handlar ofta om jag har mycket mardrömmar och dylikt. Svaret på den andra frågan är enkelt; nej, jag drömmer aldrig mardrömmar, jag anstränger mig inte heller att minnas drömmar om de inte handlar om något exceptionellt. Förut skrev jag under en tid ner i stort sett alla drömmar men det slutade med att jag vaknade flera gånger varje natt för att anteckna även de mest triviala drömmar. Att börja anteckna sina drömmar är lite likt att som turist ge bakshish till tiggare; det är inget behov som stillas, snarare öppnar man en malström.
Svaret på den första frågan, varifrån jag får mina idéer ska jag nu försöka att besvara. Före 1995 målade jag lite vad som föll mig in, jag konstruerade ofta bilder präglade av megalomaniska mytologiskt färgade funderingar. Jag upptäckte dock att vissa bilder kom från en annan källa som var långt mer personligare, ärligare och intressantare. Vissa bilder liksom bara dök upp, fix färdiga, kristallklara i huvudet. Jag upptäckte att jag i vissa tillstånd såg bilder blixtra förbi mitt inre öga för att sedan fastna som "fotografiska" minnen tills jag målat dem.

Så jag beslöt mig ganska snabbt att ge upp allt påhittat trams och bara måla dessa visioner. Jag får dem oftast i tillståndet mellan sömn och vaka så jag har alltid ett litet anteckningsblock med mig bredvid sängen. Hur det hela går till kan beskrivas på följande sätt: Tänk dig att du sitter i en totalt mörk biosalong och tittar mot bioduken. plötsligt tänds ljuset under en bråkdels sekund och du ser en bild på bioduken i en halv sekund.

Den vita mannen (2004)

Jag hittar aldrig på bilderna jag målar utan gör en snabb skiss av visionen så fort jag sett den (det tar en viss ansträngning att vakna till och tycka att konsten är meningsfullare än sömnen). Jag lägger aldrig till eller drar ifrån någonting från bilderna då detta kan förstöra den berättelse eller budskap bilderna har. Jag censurerar inte heller det jag ser; hur löjliga eller sanslösa visionerna än är målar jag dem. Visionen är som en koncentrerad dröm, med en handling och ett ofta personligt, ibland mystiskt budskap. Om visionen är klar och tydlig vet jag att det är en bild jag kommer att måla ganska snart; är den diffus ligger den fortfarande långt fram i tiden. Skulle jag inte måla visionen korrekt återkommer den förr eller senare. Som ni kan se på tavelsidorna återkommer en del snarlika motiv.
Detta får inte förväxlas med när jag t.ex. snickrar en möbel eller bygger en maskin; på sätt och vis ser jag också då den färdiga produkten för mitt inre öga, men det är inte samma sak som med visionerna. Visionerna har betydligt mer skärpa och är inte flexibla tankekonstruktioner såsom tekniska ritningar. Skillnaden är som mellan att sitta med ett CAD-CAM program och att få ett vykort med posten.
På ett mystiskt plan är det faktiskt så att jag i dessa korta ögonblick ser in i framtiden och ser den färdiga målningen, kanske genom en annan betraktares ögon. Varför jag har aningar om en annan betraktare är för att det ofta finns också en känsla knyten till visionen och att denna känsla inte alltid är vad jag själv skulle ha känt inför bilden.

Röd är död (2004)

På sätt och vis är detta en livförsäkring; har jag sett en viss målning så vet jag att jag kommer att leva åtminstone tills jag målat den, och den dag jag inte ser visioner längre har jag antagligen inte långt kvar. Skrämmande? Nej.
Vad bilderna har att berätta är mycket varierande. Ta till exempel (en absolut inte unik händelse på min resa) målningarna med de tre änglarna eller demonerna, RGB (Röd, Blå och Grön): Den första visionen, "De som ändrar form", fick jag efter resan genom Mellanöstern. Bilden föreställer ett begravningstorn utanför Palmyra i Syrien. Ni kan se foton av dessa på bildspelet om Mellanöstern. Tornen tjänade som familjegravar åt eliten i Palmyra för 2000 år sedan. Inuti är de utformade som brickställen i våra dagars restauranger; mumierna staplades in i fack som sedan förslöts med en lucka utformad som ett porträtt av den döde. Jag var in i de här tornen och dessa tre väktare tyckte väl att det var intressantare att hänga med mig än att umgås med gamla mumier. Demonerna dök upp på flera målningar och rörde även till en del i omgivningarna. I den senaste målningen "Demonerna på plats" knöts dock det hela ihop; det var dock inte förrän långt efter att tavlan var klar och jag satt och tittade på den under utställningen på Galleri Stenhallen i Borgholm som det kopplade vad den föreställde: Demonerna sitter åter i var sitt fack i en Palmyra-grav. Sedan dess har jag inte sett röken av dem.

Självbrottning (2003)

Det finns ingen "ism" jag följer. Kalla mig inte "fantasykonstnär" eller "surrealist" för det stämmer inte. Detta är min religion. Det är en tro som bevisar sig själv. Genom mina visioner öppnas en väg till en större förståelse av mig själv och min plats i universum. Om detta låter jagfixerat är det en helt korrekt iakttagelse, men, skulle jag göra "det rätta" sett ur ett samhällsekonomiskt -altruistiskt- perspektiv och måla sådant jag vet kommer att sälja, "ge publiken vad den vill ha" missar jag inte bara det mina visioner har att påpeka om mitt eget liv utan sviker även de som är som mig och känner igen sig själva i mina bilder. Det finns väldigt lite för sådana människor att hämta i kulturen och det som finns är vad som håller dem levande.

Jätten (2004)

Bilderna ni ser på denna sida är några av originalskisserna jag gjort genast efter att jag sett visionen -ofta i ett tämligen sömndrucket tillsånd- ställda bredvid den färdiga målningen.