ILLUSTRATED ADVENTURES DAY 167
The Card Player and The Aristocrats - Kortspelaren och Aristokraterna

When my parents decided to have me my father joked about that it would be fun to have someone to play cards with. Perhaps some pre-natal version of me heard that and decided that this was a good place to pop out into - if one now wants to believe in such fairy tales.
The card player my parents got was hardly a card player in the normal sense, but something metaphysical, leaning more towards the destiny related tarot than play with ordinary playing cards. The playing cards are as the clever among you have figured out my Art, the gambling table the Universe.

The creation of new paintings has been a slow process lately, first the cold and darkness of winter made life more inert than ever, and then when my father's death came upon that, things of course became even worse.

I have, despite all, not been completely apathetic through the whole of winter. One recent work is the above painting:

The Aristocrats

The Aristocrats is a well known joke, seemingly without any real point. The purpose of it is that the one pulling the joke is supposed to embroider it out as far, outrageous and rude as possible.
The classical setting is that an artist visits a circus- or a variety manager to present a new number. The act the man then describes - a number were the man and his family make an appearance on a stage in front of an audience - starts rather easy with nudity, sex and violence, and continues with different uses of faeces, incest, necrophilia and so on.
The manager then asks the man what he calls his number, upon which the man happily exclaims; "The Aristocrats!"

One of the purposes with the story is that it allows the teller to let go totally - the more gross and disgusting the funnier it gets. If you hold back it just gets corny. In a way The Aristocrats is a superb training for a comedian to test - and if one has the gift, discover that there are no - boundaries.

The joke has led to an unoffical contest among comedians; they who can pull the most outrageous and embroided versions enjoy the other's horror blended admiration.

In some ways the Aristocrats tells more about existence than the number 42.

Now look at the painting above. It is I who sits there drinking beer with a straw. Michael Moore sits in the middle and Maria on the far right. George Bush Jr stands up with a glass of vine and finishes what he's saying with...

"...The Aristocrats!".

När mina föräldrar beslutade att skaffa mig skämtade min far om att det skulle vara roligt att ha någon att spela kort med. Måhända hörde någon prenatal version av mig själv det och beslöt att detta var en bra plats att göra ett framträdande på - om man nu vill tro på sådana sagor.
Den kortspelare mina föräldrar fick var dock knappast en kortspelare i ordets vanliga betydelse, utan mer något metafysiskt, lutande mer mot med det ödesmättade tarot än lek med vanliga kortspel. Spelkorten är som de smarta av er förstått min Konst, spelbordet universum.

Det har gått trögt med skapandet av nya tavlor den senaste tiden, först gjorde vinterns mörker och kyla livet trögare än någonsin och min fars död gjorde knappast saken lättare.

Jag har dock, trots allt, inte suttit helt apatisk hela vintern. Ett av de nya verken är ovanstående tavla:

Aristokraterna

Aristokraterna är en välkänd vits, till synes utan en riktig poäng. Det hela går ut på att den som drar skämtet ska brodera ut det så långt, hejdlöst och grovt som möjligt.
Det klassiska upplägget är att en artist söker upp en cirkus- eller varitédirektör för att presentera ett nytt nummer. Numret mannen sedan beskriver - ett nummer där han och hans familj uppträder på en scen framför publik - börjar lite lugnt med nakenhet, sex och våld, och fortsätter sedan med olika bruk av fekaliteter, incest, nekrofili och så vidare.
Direktören frågar därefter vad mannen kallar sitt nummer, varpå denne glatt utbrister; "Aristokraterna!"

En av poängerna med historien är att den som berättar historien tillåts släppa lös totalt - ju värre och vidrigare desto roligare blir det. Håller man igen blir det bara töntigt. På så sätt är Aristokraterna en suverän träning för en komiker att just testa - och om man har gåvan, upptäcka att det egentligen inte finns några - gränser.

Skämtet har lett till en inofficiell tävlan bland komiker, de som kan dra de grövsta och mest utbroderade versionerna åtnjuter allas skräckblandade beundran.

Aristokratskämtet säger på många sätt betydligt mer om varandet än siffran 42.

Titta nu på tavlan här ovanför. Det är jag som sitter där med en öl med ett sugrör. Michael Moore sitter i mitten och Maria längst till höger. George Bush Jr står upp med ett vinglas och avslutar det han just säger med...

"...Aristokraterna!".